Dagens låt

Clint Mansell's mästerverk till filmen The Fountain. Inte så överdrivet populär film men med otrolig musik! Första spåret, The Last Man använde jag som inspiration till en dikt jag skrev förra året. Vi fick i uppgift att skriva en dikt genom att lyssna på ett instrumentalt musikstycke. Jag blev otroligt inspirerad av den här musiken ,och dikten kom just att handla om den sista mannen. Även om musiken inte hade haft den titeln hade jag tänkt på den där mannen genom att lyssna på musiken. Sorgsen och otroligt vacker musik som nästan skapar tårar. Jag höll just då också på att läsa Cormac McCarthy's roman Vägen och blev inspirerad av hela efter-jordens-undergång-grejen.

Denna dikt blev sedan vad jag valde att läsa upp på klassens offentliga poesiuppläsning! Och det måste ha varit en av de starkaste upplevelserna i hela mitt liv. Att både trotsa sin rädsla att stå inför folk och prata och att motbevisa sin förmåga att skriva poesi! Den erfarenheten kommer att hänga med i hela mitt liv och vara till hjälp i mina texter. Även om jag inte kommer skriva poesi är det otroligt viktigt att ha den kunskapen när man skriver i överhuvudtaget. Vi hade en otrolig lärare under större delen av poesiblocket som handledde oss i framförande av poesi. Eric Fylkeson Poet och lärare i just skrivande och muntligt framträdande. Helt otrolig människa! Helt otrolig på att framföra poesi!

Det här blev i alla fall mitt resultat av musiken och det blev dikten Mannen.

Ett regnmoln täcker himlen.
Lämnar inga spår av det förflutna
Horisonten saknar sitt sträck
Regnet, diset gör sig omöjlig
Att behagas
Vägarna har smält ihop med marken
Bara minnen kvar.
Bara askan kvar från det som var
Bara mannen kvar med ett
Regntäcke, en utsliten sko och ett foto

Träden är nakna
Gräset färglöst
Havet är grått som om
dess själ har förgått
Ruiner, konturer av det som en gång varit
Det som ännu växer är
Håret på mannens huvud

Han vandrar utan mål
Utan ambition
Benen säger ifrån
Men vägrar ge vika
Huden är förtorkad
Magen hungrig
Tystnaden gör ont i öronen
Det är som de har tappat sin funktion
Rösten förlorat sin uppgift

Vid kanten av det som en gång varit
Slår vågorna aggressivt i klipporna
Det är dags nu, viskar mannen
I litet hopp om protest
Till det som en gång varit naturen
Tystnaden besvarar honom
Försäkrar honom
Ena foten stampar längtansfullt i luften
Känner nästan vågarna som slår

Han ser på fotot
Av flickan som en gång levt men nu är precis som havet, träden och gräset
Flickans ögon läggs i minnet en sista gång
Innan han låter havet sluka det
Mumsa i sig det
.
Döden är bara början
Viskar han
Innan vinden slungar hans tunna kropp
Från marken
Ner mot klipporna

Flickans ögon
Det sista han ser innan havet tar emot honom som sin egen

Döden är bara början