14 juni 2012

En helg i Barcelona

Här nedan följer en liten del av det jag nyligen har skrivit,
sido-text till min bok.Välkommen att läsa om du vill. 
           Kan lägga in fortsättning sen!

Fredag förmiddag.

Bussfärden till flygplatsen är lång, svettig och högljudd. Mira förstår inte varför hon ens sitter där. Hon kunde ha legat på stranden vid den här tiden. Solen är stekhet och havet är säkert perfekt att bada i. Jävla skit. Varför gick hon med på det här? Varför lät hon sig övertalas att hämta upp hennes så kallade släktingar. Birgitta och Fredde är dem där släktingarna som man aldrig riktigt träffar. Som bara finns där nånstans i bakgrunden på släktmiddagarna. De få gångerna det blir några. Hon har ju aldrig varit den typen. Som ens bryr sig om sånt. Vänner är det viktigaste.
     Nu är Birgitta och Fredde på väg i ett plan över Barcelona. De ska hit på semester. Och då tyckte såklart hennes föräldrar att det var perfekt om hon kunde visa dem runt i stan. Efter mycket tjat hade hon blivit tvungen att gå med på det. Efter kompromissen att hon bara behövde vara med dem två dagar. Men hon har redan ångrat sig. Hon saknar hojen. Men inte kunde hon tagit den till flygplatsen när de behövde vägledning in till stan.
    Hon stiger av bussen vid terminal 5 och möts av en ännu kvavare luft som bara gör att kläderna klibbar fast mer mot kroppen.
    I ankomstsalen har ventilationssystemet problem. Det beskriver en skylt vid ingången. Det där jäkla systemet har varit ur funktion sedan hon flyttade hit för fyra år sen. Klockan har slagit strax efter tre på eftermiddagen. Planet ska ha landat. Men såklart inte. På ankomsttavlan får hon beviset på att allt ska gå emot henne idag. En halvtimme försenat.


    Hon går ut igen och tar en cigg. Lutad mot den svala plåtväggen invid entrén. En man i kostym och dragväska efter sig passerar med ett brett leende riktat mot henne, medan han skriker högt på italienska i en mobiltelefon. Alla dessa kostymnissar överallt. De kryllar över hela stan. Flygplatsen är deras andra hem. Har dem ens några liv? Aldrig att hon ens skulle komma på tanken att hoppa i säng med en sån.
    Det jobbiga är att dem påminner om Ludwig där hemma. Hon påminns om hur han går och jobbar ihjäl sig på det där jävla företaget och ruttnar bort. Det det slutar alltid med att hon stöter bort tankarna på honom. Hon gjorde allt hon kunde för att hjälpa honom.
    När hon kommer tillbaks in har planet landat. Äntligen. Hon kanske hinner vara på stranden en stund trots allt. Det beror på hur länge det tar att skaka av sig släktingarna.
    Människor väller ut i hallen. En kvinna börjar skrika och springer fram till en stor grupp människor, med allt från hyperaktiva barn till små skrynkliga damer. Några meter bort förenas det obligatoriska kärleksparet. Hon går en bit bort. Klarar inte av dem. Hur dem gullar och gråter. Det är så otroligt puttenuttigt äckligt.
Inom några minuter är ankomsthallen full och bara fler ankommer från gaten. Vart är de nu då? Är de så gamla att det tar dem hundra år? När hon träffade dem sist, kanske för fem år sen var de redan fossiler.
    Det kommer ut två äldre. Den ena med en rullator. Men nej. Det är ju inte dem. Så olika sig kan de inte vara att hon inte känner igen dem. Hon är bra på ansikten.
    Bakom det äldre paret dyker en lång gestalt upp. Istället för att söka vidare fästs hennes blick på honom. Han är bekant. Oerhört bekant. Han påminner om Ludwig. Hennes Ludwig hemma i Sverige. Men vänta… han kommer närmare… Är det? Det kan det inte vara? Ludwig!? Det kan inte vara han. Det är omöjligt. Hon har fått solsting. Om hägringar kan uppstå på en flygplats så har det skett, om inte så är det här första gången.
    Han ser sig omkring men inte på henne. Han letar efter någon. Hon kan fortfarande inte tro att det är han. Det är hans dubbelgångare. Eller vad fan som helst. Hur skulle han annars vara här? Utan att hon visste om det? Dessutom ser han inte ut som den Ludwig hon minns. Den kostymklädde, den strukna-bakåtkammade-håret-Ludwig. Han som inte går ut genom dörren med en skrynkla eller oknäppt knapp på skjortan. Den här personen har på sig jeans som ser en aning slitna ut vid knäna. En halvuppknäppt vit skjorta under en mockajacka. Håret är långt. Delvis behandlat och lättsamt bakåtkammat. Hårslingor hänger och lockar knorrar sig vid nacken. Han har skägg och lite mustasch. Minst två centimeter. Hennes Ludwig rakar sig varje morgon. Han går inte ut med ens ett hårstrå i ansiktet.
    Hon möter hans blick när han är knappt tio meter bort. Då är hon säker. När hon ser hans isblåa ögon. Det är Ludwig. Hennes Ludwig. 



2 kommentarer:

  1. Jag hoppas det kommer mer av detta längre fram, du får ju inte retas!
    C

    SvaraRadera
  2. Haha kan lägga in fortsättningen kanske ;)

    SvaraRadera

Skriv gärna en rad då blir jag glad!