Hemkär?

En av de negativa sakerna med att ha flyttat (förmodligen det enda negativa) är att man bara vill vara hemma hela tiden. Man vill inte gå till jobbet utan man vill ligga kvar i den härliga dubbelsängen med katten som gosar vid benen. Jag tog dit min katt Lucy i fredags. Oh så jag har längtat på att kunna ha min katt som har bott kvar hos min mamma sen jag flyttade hemifrån. Jag har inte velat ha katten i en etta i innerstan. Känns lite som djurplågeri, speciellt när katten är van vid att gå ut.

Igår gick tyvärr dagen för fort. Träffade några fina kompisar efter jobbet och vi åt middag tillsammans. Sen när de gått hem fick jag akutjobba lite med tidningen som ska i tryckpressarna idag. Senare tog jag det lite lugnt i soffan men min Lucy och ville aldrig gå och lägga mig, men sen tog gravitationen över och det blev dags att masa sig över till sängen. Inte blev något bad som jag hade tänkt. Och är det något jag starkt ogillar så är det att duscha tidigt på morgonen. Så kallt!

Jag har alltid varit en hemkär person. När jag var liten avskydde jag att följa med kompisar hem. Det blev alltid att de fick komma till mig. Och detta beteende har följt med mig upp i åren. När jag bodde i min etta i stan kanske jag tog mig ut mer och var hemma hos kompisar istället för det var så trångt där och jag trivdes helt enkelt inte. Men nu kanske det blir annorlunda, men jag vill samtidigt inte bli för bekväm med att vara hemma hela tiden. Det finns ju ett liv därute också, tro det eller ej!