Har suttit och rotat i gamla mappar i datorn långt därinne, ni vet där man inte så ofta tittar. Ibland hittar man något man hade glömt. Ibland hittar man något man borde glömt. Ibland hittar man något spännande. I mina mappar från när jag gick på Skrivarakademin hittar jag både sånt som jag borde glömt och sånt som jag glömt bort att jag skrivit och som faktiskt kanske ibland är lite småbra när man läser det. Vissa texter i alla fall. Gick in i poesi-mappen och börjar plötsligt känna en längtan att skriva poesi igen. Det var en fin tid. Man mådde bra under den tiden när vi hade poesi i fyra veckor. En känslosam och underbar tid och när jag läser det, allt från kludd till mer genomarbetade dikter längtar jag tillbaks till de där två åren på Skrivarakademin och vill bara tillbaks lyxen att skriva fem dagar i veckan tillsammans med mina fina klasskamrater och storheterna framför whiteboarden.
Här var min klass där, i klassrummet där vi satt varje dag, skrev tillsammans, diskuterade, lärde oss, tog in, tog ut och läste. Jag saknar er!
Här kommer en dikt utrotad från en mapp långt från därinne. Extra kul är det att läsa när man inte längre kommer ihåg vad syftet var när man skrev, förutom att jag förstår att här ville jag skriva surrealistiskt. Det tycker jag. Dikter som ger bilder och skapar en känsla. De behöver inte ha någon logik egentligen.
I bergodalbanan
Satt Oskar och fingrade
på sin Lukelele
Det var fredag
Skon satt snett
En päronapa i trädet
Nostalgi och
Eufori i bergodalbanan
Ballonger i himlen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en rad då blir jag glad!