Text-tisdag

Lyckades skriva lite igår och det måste jag påstå är en ganska stor bedrift efter att inte skrivit ett ord på flera månader. Det blev någon sida men vet inte om det blev något bra. Men kändes som det flöt på och kände en stor skrivlust. Hoppas det inte var tillfälligt bra! Tänkte bjuda på ett litet utdrag ur en text som jag skrivit för ett par månader sen. Det är början på uppföljaren till romanen som jag avslutade förra året. Så får ni läsa om ni känner för det!

«»

Det här ska bli min vinter. Robins vinter. Vintern då jag reder upp mitt liv. Blir normal. Som alla andra. Alla andra som har utbildningar, jobb och försäkringar. Folk som amorterar och viker tvätt. Ja, folk som har det ordnat. Usch. Bara ordet ordnat smakar illa i munnen. Men jag vet att det är ett bra ord. Ett bra mål att sträva efter. För jag kan inte hålla på såhär. Åka runt på bräda, jobba i skivbutik och gå ut varje kväll. Hur skulle det funka resten av livet? 

   Det var när jag såg mig själv som femtioåring på en parkbänk på torget i Fruängen, inrökt och jävlig med skrumpna tatueringar och tunt hår med en folköl i handen som jag bestämde mig för att skicka in en ansökan till Företagsekonomi A på Södertörns Högskola.

   Sara var den första jag berättade för och har nog aldrig sett henne skratta så mycket. Det var inte förrän jag övertygade henne om att jag var seriös som hon såg ut att vilja ge mig en rak höger. 

    Det var inte Ska DU plugga företagsekonomi? Nej det var bara Ska DU plugga? Som om det var chockerande att någon som jag skulle kunna plugga i överhuvudtaget. Jag blev faktiskt riktigt förolämpad och det var sista gången jag träffade Sara på ett tag. Hon vet inte vem jag är. Inte längre. Om jag ska bli en sån där redig människa nu som Sara hatar så kanske det inte är så bra om jag fortsätter umgås med henne. I alla fall inte lika mycket. I början kändes det absurt att tänka ens tanken, att inte träffa underbara Sara. Men jag insåg att jag måste. Dessutom har hon ju fullt upp med att flytta ihop med Micke. Det kan man ju kalla ordnat. Bostadsrätt till och med. Så ska hon komma och tycka saker om mina val?

   Fast det finns inte en chans att ger upp min bräda, mina kläder, min stil. Punken. Det är jag och det kommer det alltid att vara. 

   Jag kliver av pendeln i Flemingsberg i skinnjacka, svarta jeans, hälften av smyckena jag äger och uppfrissat hår. Måste ju se bra ut första dagen i skolan. Skolan. Gud. Det känns helt knäppt att jag ska sitta bakom skolbänken igen! 

   September månaden är inte varm och inte ens skinnjackan räcker för att hålla kylan riktigt ute. Men jag vägrar fortfarande inse att sommaren är slut. Det är samma förnekelse varje år. Den dagen när brädan måste stanna hemma för att det snöar – den dagen är inte min dag. Då känns det som om jag överger min bästa kompis och utlämnas till verkligheten helt ensam. Allt känns genast tyngre och läskigare. 

     Som tur är får brädan hänga med på första dagen till skolan. Vet inte vad jag hade tagit mig till annars. Jag följer automatisk en klunga av människor uppför rulltrappan. Flera har väskor med Södertörns högskolas logotyp. Ser lovande ut. Slipper jag gå vilse innan jag ens kommit fram till skolområdet. Jag är redan på tajt schema. Uppropet börjar om tio minuter och jag lär inte hitta salen direkt. Jag vet att det är en stor skola. Finns en karta på nätet som jag stirrat mig blind på men det spelar ingen roll hur mycket jag kollar, kartor kommer aldrig vara min grej. Att fråga sig fram brukar vara min taktik, även om folk inte alltid är den mest pålitliga källan.

   På kartan såg byggnaden som utgör skolan ut som en hand och jag ska till pekfingret. Så långt har jag förstått. Till byggnad till ME i Flygel E vid Moas Båge. Rena rama grekiskan liksom.

   Rulltrappan upp till berget där handen ligger känns kilometer lång. En sån här skulle man ha hemma på mitt berg. Jag står bakom ett gäng med väskor med loggor på. En grupp som verkar känna varandra bra. Kanske plugga ihop redan ett eller två år. Undrar om jag kommer vara en del av en sån grupp om ett år med en väska runt axeln. Än så länge har jag bara vågat mig på Företagsekonomi A. Ett program känns för stort och nära verkligheten. Blir en bra start liksom. Jag följer gruppen med väskor ut från den stora skolgården. Byggnaden går som en båge längst skolgården och jag tycker genast att det ser sterilt ut alltihop. Jag stannar mitt på gården och ser hur den där gruppen går vidare och går in i bågen nånstans i mitten. Jag ska nog längre framåt. 

   Till min stora förvåning möts jag snart av en dörr där det står byggnad ME, Flygel E. Jaså. Det var inte så svårt ändå. Jag äntrar byggnaden och gissar på att jag befinner mig i pekfingret nu. Det är ganska tomt omkring mig och jag blir ens nervös. Har inte varit riktigt nervös förrän nu. Nu när jag liksom är här. Jag följer en korridor och letar efter salsnumret dit jag blivit hänvisad på min kallelse till uppropet. Jag går och jag går. Snart måste jag ju befinna mig i mitten på bågen och kommit helt fel. Nej. Bäst att gå tillbaks en bit. Att jag för en sekund trodde att det här skulle gå helt felfritt. 

   ”Vet du vart sal 310 är någonstans?”

   Jag har hejdat en tjej som verkar ha bråttom nånstans. Hon tvärnitar framför min hand och ser stressat på mig. Hon är säkert sen till något och här kommer jag och tar upp hennes tid. Sorry men finns ju inte skymten av en annan människa.

   ”Där.”

   Hon är borta innan jag hinner säga tack. Hon har pekat till dit jag kom ifrån. Jahapp. Det hjälper ju. Jag var ju där men såg ingen sal 310. Åh fan. Redan känns det som jag ångrar det här lite. Kan inte ens hitta till en liten sal. Hur ska det gå?

   Jag går förbi dörren ditt jag kom in och chansar på att gå uppför en trappa. Däruppe möts jag en massa av människor. Oj. Här har jag nog bättre lycka. Folk står tryckta längs väggarna. Det är inte många som pratar med varandra. Ingen verkar känna någon. Kanske har kommit rätt då. Och ja. Alldeles rätt är jag. Mellan några människor skymtar dörren till sal 310. Jag ler för mig själv och lägger lättad ifrån mig ryggsäcken. Finns ingen ledig vägg att luta sig åt så det är bara att ställa sig mitt på golvet. Jag glömmer för en stund bort att vara nervös för jag blivit så lättad att jag kommit rätt och i tid. Det är inte förrän jag ser mig omkring på människorna som det börjar bubbla i magen igen. Många ögon är riktade mot mig. De få som har pratat har slutat och fokus är på mig. Jag står ju här mitt i rummet. Kanske därför? Men nej. Snart förstår jag varför.

   Jag är den enda i här som har svart läppstift, mörkblåa slingor i håret och piercing i underläppen och näsan och armarna fyllda av tatueringar. Jag är den enda med en bräda i handen. Jag ser nästan inte ens skymten av ett smycke på en tjej. Alla tjejer är välvårdat klädd. Mest välstrukna blusar i ljusa färger. Mycket chinos. Hatar chinos. Många har glasögon. Skulle ju kunna beskriva killarna på samma sätt egentligen. Skjortor och beiga chinos är ganska genomgående. Bakåtkammat hår. Och alla dessa chino-bärande människor stirrar på mig. 

   Vad i helvete gör jag här? 

Mitt huvud har sprungit ut från sal 310, ut ur pekfingret, rullat över skolgården, sprungit nerför den kilometerslånga rulltrappan, in genom spärrarna och kastat sig över ett säte på pendeltåget. Min kropp är kvar i sal 310. Kroppen sitter längst upp den stora föreläsningssalen en bit ifrån resten av vad som ska bli kroppens klasskamrater. Kroppen sitter som fastgjuten i den nedfällbara stolen och kroppen håller hårt i sin bräda. Kroppen är livrädd. 

   Fattar inte hur jag tänkte när jag bestämde mig för Företagsekonomi. Företagsekonomi!

   Jag valde det bara för det lät bra. Jag fick någon hysterisk idé om att jag någon gång vill öppna en egen skivbutik, eller kanske till och med en musikaffär. Och jag tyckte ju det var briljant att välja Företagsekonomi då så jag kan lära mig mer om hur det är att driva eget företag och allt det där. Jag hade ju ändå inte varit helt värdelös när jag jobbade hos på Puttes skivor. Jag hade ju hand om ganska mycket pappersarbete och Putte var väldigt nöjd. Eller så var han bara glad att slippa allt själv. Men jag tänkte, att det kanske var en bra väg att gå. Jag har ju bestämt mig för att inte komma på massa nya tokiga påhitt som starta band eller gå en fotokurs. Man tjänar inte på sånt. Det är ingen framtid. Om man inte vill satsa järnet då. Men jag har ju inte hållit på med musiken sen gymnasiet och kameran är bara ett intresse liksom. Nej. Inget sånt.

   Men nu sitter jag här och tänker genast för mig själv att jag kanske borde tänkt till mer än en gång på detta. Tänkte ju aldrig på att jag skulle få klasskamrater eller hur dem skulle vara. Om jag hade gått en fotokurs eller något annat kreativt hade jag sett normal ut. Jag hade kanske till och med hade passat in. Men här är jag en utomjording.

   Salen ser lika steril ut som resten av byggnaden och fast rummet är stort känner jag mig klaustrofobisk. Det kanske är de små blickarna jag får från alla håll hela tiden. Jag tar upp min mobil och låtsat vara upptagen med dem. Vet inte annars vart jag ska kolla.

Jag tittar inte upp förrän jag hör någon prata med höjd röst. Längst ned framför den gigantiska projektorduken står en kvinna klädd precis som alla andra härinne minus mig själv.

   Är det läraren kanske? 

   Hon har ett strängt uttryckt riktad mot oss men för känns det som om blicken är riktad rakt på mig. Det kanske den är också. Snart frågar hon väl om jag inte har gått fel kanske? Då skulle hon få se på fan. Jag har all rätt att vara här, precis som alla andra chinos härinne. Plötsligt sträcker jag på mig i försvarsläge och får ett starkt begär att hävda mig. Att bevisa för alla de där stirrande blickarna på mig att jag hör hemma här. Precis lika mycket som dem. Ja! Jag är ingen utomjording. Jag vägrar bara bära chinos och iPhone och ha fyrahundra vänner på Facebook och Instragrama varje måltid. Down with mainstream!

Plötsligt äger jag salen och när kvinnan med ögonen på mig informerar om att detta är Företagsekonomi A och att vi är välkomna kan jag inte låta bli att le. Ja, jag har kommit alldeles kärring.

   Hon börjar ropa upp alla namn. Det är allt från Lisa och Gustaf till Mohamad. Sen kommer jag nånstans i mitten. 

   ”Robin Haldén?”

   När jag sträcker upp handen vänds alla huvuden mot mig. Folk tittar upp från sina Iphones. Jag är den där utomjordingen igen men samtidigt känns det bra.

   Jag får lust att visa fingret åt en kille snett framför mig som inte verkar kunna sluta titta riktigt även när resten har slutat. De här människorna måste väl ha sett folk som mig förut? Hallå liksom, det här tjugohundratalet. Men det är väl för att jag är här. De undrar väl varför jag inte står och hänger på Sergels torg just nu och tänker väl precis det Sara gjorde. Ska HON plugga företagsekonomi?

    När uppropet är över får vi information av läraren. Det är mest praktiska saker och jag lyssnar bara till hälften fast jag kanske borde lyssna på allt. Allting tar en timme. Sedan är jag fri. Tills nästa onsdag. Då börjar första föreläsningen. Då börjar allvaret. Det känns skönt att få lämna salen och jag glömmer med ens att jag måste tillbaka hit igen. Det väller ut av chinos ur salen. Jag hamnar ungefär sist. Känner mig inte lika stolt längre som jag gjorde en stund därinne. Tillfällig hybris är något jag får ibland.

   Hoppas det håller i lite längre nästa vecka.