En liten textsnutt

Skrev en liten text igår. Bara början till en liten idé som har grott några dagar. Om en person som har allt men ändå inte. En text som skulle komma att handla om att bryta sig loss och göra förändringar. Men ja, har ingen aning om detta kan bli något. Har länge haft en liten dröm att skriva ungdomslitteratur och går ständigt runt och funderar på historier som berör genren. Detta skulle kunna bli något sådant, eller något liknande i alla fall.

Jag har precis tagit studenten. Jag har gått ut med med högsta betyg i samhällsprogrammet. Jag har aldrig skolkat. Jag har aldrig trotsat mina föräldrar. Jag har haft samma vänner sedan dagis. Och jag har blivit precis lika full som alla andra på klassfester och studentskivor. Jag är ihop med killen som alla andra säger att jag passar så bra med. Jag har alltid bott i samma villa i en förort i Göteborg. Jag har åkt till Mallorca med mina föräldrar och mina småsyskon och ätit köttbullar och gått på Bamseklubben. Jag har alltid gjort vad andra förväntar sig av mig. Jag har stått högst upp på klasslistan med namnet Lisa Andersson. Det finns inget ovanligt med mig. Om någon skulle kalla mig spontan så är det första april. Jag har växt upp i en familj med mycket pengar. Jag har aldrig varit utan någonting.

Jag heter Lisa Andersson och jag har precis tagit studenten. Jag blev precis lika full som alla andra men kom ändå hem i tid till radhuset. Jag har precis förlorat oskulden. En kort och enligt mig själv ganska obetydlig upplevelse på studentfesten i någon annans föräldrars dubbelsäng. Med skolans snyggaste kille. Alla mina vänner var avundsjuka på vad som var över på en minut och knappt kändes.
 Till hösten ska jag börja plugga på Göteborgs Universitet. Till mig säger säger mamma och pappa att jag kan studera precis vad jag vill med mina betyg. Jag har precis allt säger många till mig.
 Jag försöker uppskatta, le lyckligt, nicka, tacka och ta emot. Vara nöjd. Men det är svårt. Så in i helvete svårt. Att uppskatta, le, nicka, tacka och ta emot hela tiden.
Kan man vara så olycklig som jag är när jag har allt? Får jag det? Nej. Det är inte okej. För jag har allt. Men själv känner jag att jag inte har någonting.