Kattförälder

Ibland känns det som att man är småbarnsförälder med två kattsyskon hemma. Den ena är liiiite mer krävande en den andra, och ibland bråkar de. Den ena tjatar på att få gå ut, eller äta. Den andra är väldigt mammig och klänger och ber om gos och kärlek hela tiden - åh jag vet, låter ju asjobbigt. IBLAND är det det. Ibland när man blir väckt på natten eller tidigt på morgonen av att hon vill gosa. Japp. Mamma och pappa får inte sängen för sig själva...

I natt hade vi dock inget småbarn i sängen. Utan mer likt en pubertal tonåring som precis fått någon form av drift. En tonåring som skulle trampa frenetiskt med bakbenen, bita tag i killens fötter hela tiden. Och attackera syrran.

Konstiga är att just denna tonåring är kastrerad (kul om google snappar upp dessa ord utan kontext, mer läsare kanske?)

Men enligt ett forum med någon som upplevt samma sak med sin kastrerade hankatt så kunde det ändå vara någon form av drift/sexuell frustration som kom fram. Enligt en veterinär kan det finnas kvar ett typ av hormon som kan få fram detta beteende.

I vilket fall som helst - kul var det inte. Speciellt inte när han inte gav upp. Bet på min killes ben, attackerade sin oskyldiga syster game-of-thrones-style. Så gissa vilka två personer som är äckligt trötta nu sittandes på sina jobb? Ska verkligen inte klaga dock för mycket då jag bara kan föreställa mig hur det är att vara RIKTIG småbarnsförälder!

I morse ville även inte en viss liten tjej att mamma skulle gå till jobbet, då hon ockuperade min handväska:

"Snälla mamma, lämna mig inte ensam med min bror!"

Kan döpa om honom till Jaime Lannister...