Hjärtan med sourcream and onion

En dimmig fredagsmorgon avlöses av en magkatarrig förmiddag, tvingar i mig kaffet för att bli pigg, gott men aj i magen. Got a bomb dropped on my head with the morning coffee. Försöker komma i fas, komma in mer i jobbet, svårt att koncentrera sig. Skriver ett inlägg i bloggen som blir surrealistiskt prosalyriskt drabbel som ingen kommer att förstå. Det är en magtarrig förmiddag vid skrivbordet. Photoshop känns plötsligt fullt av frågetecken. Hjärnan jobbar på med annat. Tänker på framtiden. Boken. Skrivandet. Jobbet. Hur allt ska gå? Skriver av mig för att jag känner att något behöver komma ut. Men vad? Kopiatorn brummar i bakgrunden, som något slags sömnmedel. Sitter och känner hur träningsväskan väntar på mig. Ska jag gå och träna på lunchen? Måste. Måste. Tänker kroppen. Men huvudet säger nej. Du har för mycket att tänka på.

Det är bara. Så. Mycket.

Det är fredag men känns som söndagkväll. Det känns som dagen efter för mycket fanta och rosé och ångesten efter för mycket snacks, irritationen i tandköttet efter för mycket hjärtan med sourcream and onion ni vet. Stressen över allt som kunde bli bättre när allt egentligen är jätte bra. Kaffet som har kallnat med man tvingar i sig ändå. Den klaustrofobiska panikkänslan som tar vid en lördagsförmiddag på IKEA precis efter löning. Legobiten under foten. Den passiva rökningen. Fredrik Reinfeldt som stirrar på dig vart du än går. Tillsammans bygger vi Sverige. Är det ett löfte eller bara en vision? Jimmie Åkesson som alltid blundar för järnrör och partimedlemmar som vill bevara fornminnen och svensk julafton. Chicken McNuggets gjorda av brosk och slamsor som blev över.

Eh ja.

En helt vanlig fredagsförmiddag egentligen, men när det känns som allt förutom det.

Förlåt. Känner mig melankolisk idag.