Livet som introvert

"Du borde bli mer aktiv på lektionerna." 

Jag har inte gått på ett enda utvecklingssamtal under mitt uppväxt utan att ha fått höra det. Jag var aldrig nervös inför utvecklingssamtalen. Jag var snarare den som mer eller mindre såg fram emot dem. Jag tyckte det var kul att få sitta där med mina föräldrar och min lärare och allt liksom kretsade kring mig. Jag var aldrig den där struliga eleven så jag hade aldrig något jobbigt att prata om på utvecklingssamtalen. Men det var just det där. Det där om att jag faktiskt inte var den bråkiga, struliga eller högljudda eleven. Jag var blyg och satt helst tyst i klassrummet, och det var tydligen inte bra. Inte enligt mina lärare. Det var ett tecken på att jag inte deltog under lektionerna. 

Detta var faktiskt något som sårade mig och gör det än idag när jag får frågan om varför jag är så tyst. Och vet ni varför det är sårande? För att det är min personlighet som blir ifrågasätt. Det sättet jag är på och jag blir tillsagd att ändra på mig. Varför då? Självklart förstår jag vad lärarna menade. Det är en del i bedömningen och kursplanen hur aktiv en elev är på en lektion. Det är ett sätt att se att eleven förstår och är delaktig. Men varför då? Varför måste man lägga stor vikt på det? Speciellt hos personer där det inte kommer naturligt. Ska då den personen få en sämre bedömning än en annan? Jag förstod allt. Jag deltog även fast jag inte sa så mycket. Svenska var mitt favoritämne i skolan, men jag räckte inte upp handen så mycket på lektionerna. När jag lämnade in en bokrecension sprudlade jag av glädje. För jag var så nöjd med den och jag var helt säker på att jag skulle få högsta betyg. Men jag fick tillbaka den med stora röda bokstäver. IG. Sen en kommentar med fråga: "Har du verkligen skrivit det här själv?" Mina ord var tydligen för mogna för att komma från en femtonåring. Det var självklart att jag hade kopierat det från internet. 

Jag tror att detta påverkades av att jag inte var den där aktiva eleven i klassrummet och det tycker jag är väldigt synd. Jag tycker alla borde behandlas för det de är istället för att alla ska sträva efter en norm. Vem säger att utåtriktade och extroverta personer är de enda som lyckas? Vem säger att det är så man ska vara? Vem säger att det är dåligt att vara introvert? 

Självklart är det lättare att förstå en elev som uttrycker sig. Men det hjälper inte att tjata på en elev att bli mer aktiv för det blir mer ett tvång och en rädsla. En bra lärare skulle lära känna sina elever och förstå hur de fungerar och lägga vikt på deras styrkor. Mina lärare kunde ha lärt känna mig på de där utvecklingssamtalen och insett att jag inte gillade att räcka upp handen hela tiden och få hela klassen att titta på mig.

Jag tycker att samhället idag idealiserar den extroverta personligheten och alienerar den introverta, genom att se det som en svaghet och det tycker jag är fel. För att vara introvert är något som jag omfamnar. Det har gett mig så mycket. Genom att växa upp i detta samhälle har jag fått möta många motgångar med att vara den jag är men jag hade inte valt att vara någon annan. Jag tycker om att vara tyst ibland när andra pratar. Jag tycker om att lyssna och ta in. Jag tycker om att sitta i mitt hörn och göra mitt eget. Jag tycker om att vara social men känna att jag också vill vara själv ibland. Jag förstår lika mycket som alla andra även fast jag inte alltid gör väsen av mig. Det är den jag är och jag skäms inte för det, och det ska ingen behöva göra. Hur den än fungerar som människa. Man ska inte behöva bli ifrågasatt på utvecklingssamtal om att man pratar för lite eller för mycket. Jag har sett barn med ADHD växa upp och bli missförstådda och inte få det dem behöver och få stämpeln som jobbiga. Det är samma sak med vi människor som inte stånkar omkring och skriker efter uppmärksamhet. Vi vill inte ha stämpeln som antisociala och mindre bra. För att vara introvert behöver inte betyda att man inte är en social människa. Man vill bara inte vara det hela tiden. 

Vi vill bli accepterade för dem vi är och inte ständigt bli tillsagda att ändra på oss.