Hur jag visualiserar

Grundstenen i att skriva är fantasin. Det är därifrån allt kommer. Utan någon sån händer det inte mycket på det blanka pappret. Jag har så länge jag kan minnas varit en dagdrömmare. Jag har alltid suttit och drömt mig bort. Jag såg det även som ett intresse när jag var liten. Det var liksom något jag tyckte om att göra. Jag såg fram emot läggdags för då kunde jag ligga i sängen och fantisera. Jag skapade scenarion, berättelser som jag lagrade i huvudet, för att sedan fortsätta med historien nästa kväll. Nu när jag tänker tillbaks på det känns det inte så konstigt att jag nu skriver. När jag var runt elva år upptäckte jag det skrivna ordet. I min familj var vi väldigt tidiga med att ha datorer. Det var vid elva år som jag fick en EGEN dator och jag upptäckte något som skulle revolutionera hela min tillvaro. Jag kunde faktiskt skriva ner allt det där jag hade i huvudet. Alla dessa berättelser som jag hade lagrade där längst in. Jag kunde sätta ord på dem.

Ni tycker säkert det låter helt självklart. För det är det. Självklart att man kan skriva ner det man tänker på. Men det var inte så för mig. Det enda jag skrev var läxor i skolan. Inget jag gjorde på fritiden. Därför var det något otroligt stort för mig.

Jag kommer fortfarande ihåg min första novell. Jag har till och med kvar den (för att jag sparar allt oavsett om jag hatar det eller inte) och idag skrattar jag såklart åt det jag skrev. Jag kunde dessutom inte stava eller några som helst skrivregler - men det spelade ingen roll. Jag SKREV och jag älskade det.

*lägger in dramatisk tagline* Resten är historia.

Efter den där första novellen har jag aldrig slutat skriva, även om jag haft några torra perioder. Jag har aldrig slutat. Kanske ska jag tacka mina föräldrar som tog in tekniken i familjen så tidigt? Ja.. jag vet vad papper och penna är, men det kanske inte hade blivit samma effekt för mig. För att skriva på tangentbordet gick SNABBT och sen dess har jag inte trivts med att skriva på något annat sätt.

Tillbaka till det här med dagdrömmande. Fantasin. Det som är roten till mina berättelser, de som ligger lagrade där i huvudet. Jag har under dessa femton år utvecklat sätt för att lättare visualisera de där tankarna, genom olika sorters tekniker. Både tekniker som jag fått lära mig på skrivarkurser men även tekniker som jag utvecklat själv. Jag har vågat mig ut ur huvudet och tagit inspiration från miljöer omkring mig, andra böcker, människor. Sen vet jag att man alltid tar inspiration från det verkliga livet, vart annars skulle man få allt?

Men en sak som jag använt mig av på senare år för att visualisera mina karaktärer, de små människorna i huvudet är att hitta verkliga personer och ta egenskaper, utseende och inspireras av dem. Då brukar jag leta bland skådespelare, för de spelar oftast olika roller och då är det lätt att hitta en person som passar. Det kan vara ganska svårt att hitta det rätta ansiktet men det är även kul att leta! Ibland kommer de bara till mig. Ibland tittar jag på någon film och ser en karaktär och tänker: "Nej det det är ju min karaktär!" - det liksom bara stämmer! Det hände mig när jag kollade på Melodifestivalen av alla saker och såg Linus Svenningsson. Det var så sjukt för plötsligt stod en karaktär ur min bok där på scenen. Han SER exakt ut han gjort i mitt huvud hela tiden. Han har alla attribut. Det var väldigt kul! Sen vet jag inte, kanske är det vanligt med snaggade killar med halstatuering och uttöjda öron?

Min senaste fångst är denna tjej som jag inspireras av otroligt mycket. Evan Rachel Wood. En skådespelerska som gjort filmer sen hon var liten. Hon är väldigt bra för hon har haft cirka alla frisyrer också! Sen är hon ju... snygg. Hon har hjälpt mig jättemycket att sätta ett ansikte på min huvudkaraktär i min senaste bok. En tjej som jobbar i skivbutik på Söder, gillar hårdrock och att åka longboard. Hon har även ett rätt oskuldsfullt utseende.